En skyddad verkstad för meningslöshet

De senaste dygnen har jag vänt ut och in på många saker i mitt huvud.
Det jag har funderat mest på är det här om att ta saker och ting för givet, något jag genom alla tider har varit mästare på.
Det är skrämmande, att reflektera över hur mycket saker man dagligen (i alla fall jag) tar för givet.

Jag har absolut inga garantier för att mina vänner finns där varje dag, ingenting som säger att mina föräldrar alltid finns någonstans i bakgrunden, redo att backa upp i kris, och jag har inga garantier för att jag även imorgon kommer vara frisk.

Mina vänner och min familj skall ha en stor eloge för att de ständigt står ut med mina klagomål och egoistiska invändningar. Jag har de bästa vännerna man kan ha, för att använda en klyscha.

Det klassiska "Åh, vad bra det var då... bla bla" bör bytas ut mot "Det går bra nu"; jag är frisk, jag har underbara vänner, en bra familj, jag har ett boende och ett arbete jag trivs någorlunda bra med. Varför väljer man alltid den enklaste vägen ut - att klaga? Det handlar såklart om det som vi alla har så svårt att visa - tacksamhet.

Ett litet sms, en liten kommentar, kanske en kram, eller varför inte ett litet mail? Att visa tacksamhet och uppskattning kräver egentligen ingen uppoffring, men det ger så mycket mer. Det låter som en självklarhet - men när man rannsakar sig själv inser man hur sällan man faktiskt gör någonting.

Från och med nu ska jag gra mitt bästa för att förgylla andras tillvaro med komplimanger istället för att förstöra för dem med min negativa sida. Kampen började igår med ett litet sms.

Jag blev både glad och stolt över mig själv när jag idag, kramandes min far hör min nästan spruckna röst säga: "Tack för allt pappa. Tack."