En skyddad verkstad för meningslöshet

Det har gått upp för mig att om jag tar ledigt på måndag, är det en riktig långhelg (lör, sön, mån, tis). Detta ger såklart flera alternativ; jag funderar på att A) Åka upp till Ludvika, och kompensera missen gentemot Pärta och HP, B) Stanna kvar i Göteborg och ta det fruktansvärt lugnt, C) Åka till Uppsala med Johan, D) Random annat äventyr som någon bjuder med mig på.

Någon som har idéer?

Både min rygg och min nacke har pajjat. Jag är sönder. Min tid är förbi. Jag är en slagen hjälte.

För övrigt: I dag har jag lämnat blod för första gången. Det känns bra.

Jag har fått en flaska Gran Marqués på jobbet. I helgen blir det korridorsfest, och karatefylla. Var där eller var fyrkantig

Jag har precis gjort min första lyssning på den självbetitlade skivan med Sällskapet, och jag måste spontant säga att jag gillar det väldigt mycket. Det är dystert, det är dovt, det är mörkt och i vissa partier är det nästan jobbigt. Och det är precis i dessa ögonblick Thåström är som bäst. Jag beundrar Thåström i de flesta avseenden.

Detta serju faktiskt lovande ut. Dock är det nog samtidigt som Peace & Love, och Ludvikafesten.

Jag är rädd att Hultsfred kommer boka Manic Street Preachers. Det känns på något sätt nästan självklart att de gör det (fråga mig inte varför), och vid ett sådant fall kan jag inte se hur jag skall låta bli att åka.

Dock är det väl alltid kul att man kan glädja någon. Det var ju trots allt min egen (dunder)tabbe, och nog kan jag väl bjuda på det.

Försov mig imorse. Klädde på mig i all hast, och rusade mot spårvagnen, på väg mot jobbet.
När jag sitter på spårvagnen och läser Metro, lägger jag benen i kors, och får panik. Jag stirrar ner på en av de smutsigaste skorna i mannaminne. Tanken slår mig: "Vadfan, har jag tagit de lortiga skorna nu?!"

(Bör kanske tillägga att jag i dagsläget har tillgång till två par vita converse, där ett par är rena, fina och hela, medan det andra paret är småtrasiga och jättesmutsiga. Jag använder endast de hela och rena på jobbet)

Men nej då. Jag hade tagit EN ren, hel sko - oc en trasig, och lortig (Grå, nästan svart).
Det slår mig hur pinsamt detta är, och jag gör en snabb överläggning. Inser hur lång tid det skulle ta att åka hem och byta, och inser väl till slut att jag ska gå med omaka skor. En hel dag.

Förmiddagen går, och ingen verkar ha märkt något.
På lunchen - i hissen, märker en kollega mitt misstag och frågar "Varför har du två olika skor på dig?"
Jag förklarar situationen, och hon fick sig ett gott skratt. Kul för henne.

Lyckligtvis verkar ingen märka något under resten av dagen.
Men så kommer det - klockan 16:45 går jag ut i köket, och där sitter mina kollegor samlade. Min receptionist säger "Magnus, du kanske ska gå hem och byta skor snart", och så brister alla ut i ett gapskratt. De har sett det hela dagen, utan att säga något. Katastrofen är total.

Kan man tala om att ha ambitioner utan att vara ambitiös? I så fall är det precis så jag känner mig.

De senaste dygnen har jag vänt ut och in på många saker i mitt huvud.
Det jag har funderat mest på är det här om att ta saker och ting för givet, något jag genom alla tider har varit mästare på.
Det är skrämmande, att reflektera över hur mycket saker man dagligen (i alla fall jag) tar för givet.

Jag har absolut inga garantier för att mina vänner finns där varje dag, ingenting som säger att mina föräldrar alltid finns någonstans i bakgrunden, redo att backa upp i kris, och jag har inga garantier för att jag även imorgon kommer vara frisk.

Mina vänner och min familj skall ha en stor eloge för att de ständigt står ut med mina klagomål och egoistiska invändningar. Jag har de bästa vännerna man kan ha, för att använda en klyscha.

Det klassiska "Åh, vad bra det var då... bla bla" bör bytas ut mot "Det går bra nu"; jag är frisk, jag har underbara vänner, en bra familj, jag har ett boende och ett arbete jag trivs någorlunda bra med. Varför väljer man alltid den enklaste vägen ut - att klaga? Det handlar såklart om det som vi alla har så svårt att visa - tacksamhet.

Ett litet sms, en liten kommentar, kanske en kram, eller varför inte ett litet mail? Att visa tacksamhet och uppskattning kräver egentligen ingen uppoffring, men det ger så mycket mer. Det låter som en självklarhet - men när man rannsakar sig själv inser man hur sällan man faktiskt gör någonting.

Från och med nu ska jag gra mitt bästa för att förgylla andras tillvaro med komplimanger istället för att förstöra för dem med min negativa sida. Kampen började igår med ett litet sms.

Jag blev både glad och stolt över mig själv när jag idag, kramandes min far hör min nästan spruckna röst säga: "Tack för allt pappa. Tack."

Varför? Varför bryr sig ingen? Varför står alla bara och ser på? Varför stoppar ingen det här, innan det går för långt? Varför förstår ingen innebörden av det nu bestämda förslaget?

Vad har ni röstat fram för regering egentligen, idioter? Är ni nöjda nu?

Jag är rädd.