En skyddad verkstad för meningslöshet

Idag ägnade jag dagen åt att gå på bokmässan. Jag köpte tre böcker; Regissören, Lolita och Spelet. Sen fick jag en gratis bok på köpet också. Minns ej vad den hette, men ska nog få stå i hyllan ändå. Det är ju ändå en bok.

Idag är det en vecka sedan. Tänker åtminstone lite mindre på det nu. Måste försöka ta tag i allt igen.

Det har varit en bra helg. I fredags förfestade jag i Villan, för vidare utgång på Pustervik. Det jag minns var fantastiskt! På lördagen var jag mindre bakfull än jag förtjänade, och på kvällen gjorde vi en rolig grej. Jag och Calle gick till Ica Focus, köpte Parmarullader för 450kr/kg, samt 1.2kg pepparbiff och 3dl bearnaisesås. Alltsammans tillagades sedan i mitt kök innan vi inledde frosseriet. Det var perfekt.

Efter maten såg vi This Is England. Jag hade hög förhoppningar, kanske lite för höga. Filmen var ju verkligen usel. Eller kanske inte usel, men åtminstone dålig. Den har 1) en tråkig handling, 2) ingen känsla/stämning, 3) ett dåligt slut, 4) ointressanta karaktärer (den enda intressanta karaktären, Woody, återfinns endast i någon form av biroll och räknas därmed inte), samt 5) ett tråkigt bildspråk. Om man jämför med liknande filmer som t ex Romper Stomper (som väl inte heller är någon höjdarrulle) eller American History X, så återfinner vi mycket bättre personporträtt, ett bättre, mer utmanande bildspråk och känsla. I Romper Stomper finns en högt pulserande stämning, där vi matas med våld som vi omöjligt kan blunda för, nästan lite i stil med A Clockwork Orange. I American History X pinas vi av att se den trasiga familjerelationen och blir gråtfärdiga när lillebror ser upp till storebrors rasistiska/nazistiska ideal. Jag vet inte heller hur det är tänkt att This Is England ska återspegla skinheadkulturen, men om regissören försöker glorifiera den, så misslyckas han. Om han försöker smutskasta den, så misslyckas han. Om han försöker låta tittaren själv avgöra, så misslyckas han.

Slutsats: jag gillade inte filmen. Men alla andra verkar göra det, se den själv och säg vad du tycker! Även om det är slöseri med tid.

Själv lägger jag mig nog i sängen och ser något danskt. Där vet de åtminstone hur man skapar film. Sa jag att jag köpte Pusher-trilogin inatt?

När jag smält det här och funderat klart, ska jag försöka börja blogga på allvar igen. Om det nu finns något vettigt kvar att säga. Om det finns någon vettig kvar som vill lyssna.

När livet är som bäst och allting är perfekt, vänder det i ett svep och pissar en i ansiktet. Fy fan.

Kontiki kan vara det sämsta stället jag varit på. Nu ska jag bada.

Planering:

Nu: vila lite
Snart: första ölen
Lite senare: förfest hos Nina
Ännu senare: Kontiki
Till sist: Storan

Nya videon är klar. Jag har sagt det förut och säger det igen; när Elmo tar över världen står jag längst fram i ledet.

 

Just det. Resultatet från gissningsleken skulle jag publicera.

Efter en stunds letande och räknande, fick jag det hela till 46 st T-shirtar som är så pass respektabla att jag kan bära dem när oflk ser mig, utan att skämmas. Det är ju några stycken. Elin gissade på 46, men eftersom hon hade fuskat så blir tävlingens vinnare Janna, som gissade på 47. Grattis till Dig Janna, jag ska komma på ett pris när jag har tid.

Gällande min vision så slog det mig att om jag gick ut en gång i veckan (ja, vi kan ju åtminstone tänka hypotetiskt) och hade T-shirt på mig varje gång, så behöver jag bara sex stycken till för att kunna gå ut i ett helt år utan att visa mig i samma tröja. Det vore väl rätt häftigt? Läste en gång om en rätt känd DJ som hade målsättningen att aldrig använda samma T-shirt två gånger. Han hade 5000 stycken. Så det finns ju att jobba på.

Köpte en nyT-shirt idag, på Top Shop/Top man. Den är helt fruktansvärt snygg. En ny favorit. Johan fick betala den, eftersom den vidriga lilla bankomaten vid Willy:s igår valde att sluka mitt kort.

Nog om det. Jag har en idé. En vision. För att kunna verkställa den måste jag veta hur många T-shirts jag har. Skall därför gå och räkna här och nu. Någon som vill gissa hur många det är?

Lyssnade på Kents nya låt "Ingenting". Herregud. Så dålig. Usch. Jag gillade Hjärta & Smärta, men detta, detta är horribelt. Usch. Tacka gudarna för att Sverige trots allt har artister som fortfarande kan leverera. Elmo t ex.

Nu ska jag sova. Hoppas morgondagen är en bättre dag.

Karin säger (21:58): jag har åttan o carl med så du borde ju ha det


Gjorde en sökning, och visst hade jag det! Tackar Karin och förbereder mig. Kryper upp i sängen med en kopp te och en macka. Nu är det dags.

Elmo spelar på Studio Virtanen ikväll kl 22. Och jag har inte TV8. FAN.

Jag kör på temat produktivitet idag; städar, tvättar och pluggar. Saker jag hittils hittat:

• En femhundring
• Hopprepet jag en gång hittade i min väska efter Rio Rio
• Ett nummer av "det revolutionära ungdomsmagasinet" Rebell, som jag en gång köpte av en dörrknackare. Som också är den enda dörrknackaren jag stött på sen jag flyttade hit.
• Min ansökan om utträde ur Svenska Kyrkan, som jag inte postat än
• fem stycken skraplotter, med vinst på
• En laddare, som jag ärligt talat inte har en blekaste aning vad man laddar för något med

Hittade också ett gammalt vykort, som avslutades med texten "sköt om dig!". Aldrig tidigare har jag noterat att o:et var format som ett hjärta. Vackert.

Denne Martina Haag är ju verkligen överallt nu. Precis överallt. Usch. Fy fan. Jag hatar Martina Haag. Av hela mitt hjärta. Och Hannes Holm. Suck. Bläääää.

För varje gång jag hör "Wake up" med Arcade Fire, blir jag mer och mer mån om att snarast möjligt införskaffa två stycken trummor. Eller, pukor rättare sagt. Två gigantiska pukor, helst i ljusblått. De ska vara minst 1.4 meter höga, med en diameter på 120 cm. Ungefär sådana som de där vidriga tingen i Sagan om ringen har, där de går mitt i arméerna och skapar stämning. Jag skulle vilja att de stod bredvid min säng varje morgon, så att jag, när jag vaknar, kan väcka hela grannskapet på mindre än en minut. Helst på söndagarna.

Kan någon fixa detta? Det är ju snart jul ändå.

I morgon ska jag läsa en text med titeln "Olikhetens paradigm - intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande". Idéer på vad den kan tänkas handla om?

Håkan Hellström spelar på Liseberg ikväll, klockan åtta.

Jag har vetat om detta ett tag, men inte känt något direkt sug. Idag tänker jag att om jag lyssnar mycket idag, så blir jag nog sugen. Lägger in alla Håkan-låtar jag har på datorn i playlisten och tänker; nu ska det peppas!

Börjar med "Känn ingen sorg för mig Göteborg"-skivan. Låtarna spelas och passerar förbi, in genom ena örat och ut genom andra, en efter en. Inte ens "Vi två, 17 år", eller "Nu kan du få mig så lätt" reagerar jag på. Sätter igång andra skivan, "Det är så jag säger det". Repris från första skivan, allt passerar obemärkt förbi. Märker inte ens vad jag just lyssnat på. Blir varken glad eller ledsen. Något är fel. Inte ens det ananrs så berörande titelspåret "Det är så jag säger det" river upp en reaktion i mig. Inget biter längre. Håkan berör mig inte längre. Undrar om det är positivt eller negativt? Hoppar över EP:n, samt tredje och fjärde skivan. De har ju ändå aldrig varit något att hurra för.

Slår istället på "Silent Alarm" med Bloc Party, och inser att det är så här musik skall låta. Ikväll är det fest! Ses vi på The eye?

... gränsen för pygméer går vid 158 cm? (Gällande män då.)

Facebook är en mycket bra community, på de flesta sätt och vis. Dock har jag stött på ett markant problem, eller åtminstone en sak som gör det jobbigt att använda tjänsten.

Det har hänt några gånger att personer lagt till mig som vän, eller ansökt om att ha mig som vän, (som man väl gör?). personer som jag absolut vet vilka det är, men som jag dock inte känner alltför väl. Eller åtminstone inte anser vara mina vänner. Här ställs man inför ett dilemma - jag anser inte att personerna är mina vänner, men vet vilka det är - och erhåller endast alternativen "confirm" samt "ignore" till friend-requesten.

Erhåller personen i fråga ett meddelande i stil med "Magnus valde att ignorera dig. Ni är inte vänner.", eller vad sker när man väljer ignore-alternativet? Jag tänker mig en hypotetisk situation där jag själv gör en vänskapsansökan, men får tillbaka svaret att personen ignorerar mig. Jag skulle ju vara krossad för alltid.

Så, hur agerar man i situationen? Kör på en vit lögn och säger "självklart är vi vänner!", ignorerar stenhårt, eller ska man göra det enkla alternativet -  inte svara alls, och låta requesten ligga där för all evighet?

Sitter här och försöker planera min dag.

Saker som skall betas av:

* Gå till banken och betala kåravgift, erhålla stämpel
* Gå till institutionen och vifta med det stämplade kvittot, så de ser att jag betalt (så att jag kan få csn)
* Gå till Nordstan, på drop-in på Droppen, för att lämna blod.
* Ta mig till Hisingen, för att hälsa på Johan, Draken och Hanna i villan.

Banken stänger 15. Johan slutar sin praktik 17. Hans praktik ligger i Majorna. Det vore onekligen praktiskt, om jag kunde haså pass bra timing, att jag möter Johan i Majorna kl 17, och sedan åker tillsammans med honom ut på stora ön. För att sedan bli bjuden på mat där. Hur ska jag lägga upp schemat för att denna timing skall bli optimal?

Taktik:
Vara på banken sisådär tjugo i tre, hoppas på att det inte är så lång kö. Betala, gå till institutionen, vara där ungefär kvart över tre. Promenera därifrån till Nordstan, där jag då bör vara runt klockan fyra. Lämna blod, och sedan promenera mot Majorna. Sen möta Johan där någonstans. Detta kan väl inte gå fel?

Min iPod har tydliga attitydsproblem.

Har precis installerat min födelsedagspresent, detta monster till kaffemaskin. Om någon vill ha den gamla, kan ni ju säga till. annars slänger jag den idag.