En skyddad verkstad för meningslöshet

Hur tror ni 7-elevens varumärke hade påverkats om 9/11-olyckan hade skett två månader tidigare? Hade man ens kunnat kalla olyckan 7-eleven? Vad tror ni?

Just ja. När jag vaknade imorse, satt det en kille på en solstol i vårt camp. Han sov med öppna ögon, hållandes sina fungrar i en yoghurtförpackning. Honom skjutsade vi till sjukvårdstältet! Johan dokumenterade det hela, se nedan. (Jag i grått)

Hemma igen från Emmaboda. Det har varit en makalös vecka. Kanske den bästa festivalen jag varit på. Ska försöka göra en snabb resumé:

Vi åkte på tisdag morgon, först med buss till Mölnlycke Station, för fortsatt transport med tåg. Min nyinköpa ryggsäck "Bushman" från biltema höll högsta klass. Kommer till Emmaboda C någon gång under eftermiddagen, tar en sväng förbi systemet, en runda på Konsum, norpar en kundvagn och påbörjar vandringen mot festivalområdet. Väl framme får vi upp våra tält, som tillsammans med det nyinköpta partytältet bildar Camp "Kräftskiva på onsdag kl 22"! Ett makalöst gäng bestående av hjältar så som Calle Sinder, Johan T, Martin, Joanna, MPC, Johan S, Timmy och inte minst jag själv.

Sedan vet jag inte riktigt vad som hände under tisdagen. Jag blev rejält i gasen och Calle snackade norska. Kvällen förlöpte rätt snabbt, och när jag lade mig kl 07 tror jag inte det var någon mer som var vaken faktiskt. Jag har aldrig i mitt liv sett en så tom camping.

Onsdagen var länge en seg och trögstartad tillställning, men det hela löste sig (som sig bör på festival) framemot eftermiddagen, då ölen tog ut sin rätt. På onsdagen öppnade även baren, och under den så kallade förfesten spelade Billie the Vision & The Dancers. En bedrövlig spelning och jag konstaterade en gång för alla att jag hatar detta band, som är sänt direkt ifrån helvetet. Fy fan.

Torsdagen kändes okej i början, bortsett från ett ganska jobbigt halsont. Tog en mycket trevlig promenad till centrum tillsammans med Martin, under vilken vi konstaterade att vi hade nästan identiska kläder på oss. En mycket vacker syn. På väg mot campingen igen började jag känna mig febrig, och några timmar senare bröt festivalens inferno ut. Febern var ett faktum och döden var nära. De närmsta 48 timmarna blev därför mest ett konstant vilande, vattendrickande, halstabletts- och iprentuggande och allmän tycka synd-stund.

Fredagen var jag sjuk, och den känns därför värdelös att rapportera från.

När jag vaknade på lördagen kände jag mig lite bättre, och jag insåg att det var ingen idé att vänta längre. Gasen i botten, och större delen av dagen spenderades tillsammans med Calle, detta under till människa, i Pärras camp. Pärra har nämligen en bandare som består av Fred Åkerström och Eurodisco. Lite senare såg jag Welle:Erdball som var enormt bra, sedan lyssnade jag på Calle medan han, iförd sitt gula regnställ berättade scouthistoriet, innan jag slutligen ramlade tillbaka till Camp "Kräftskiva på onsdag kl 22" för att få några timmars sömn.

På söndagen packade vi ihop, gick till stan, kramades och åkte hem. Det var en av de bättre veckorna i mitt liv (om man bortser från sjukdomsgrejen), och jag vill träffa alla igen. "Mexikansk afton på onsdag kl 22" nästa år?

Tack för den här tiden, älskade vänner.

Nu drar jag till Emmaboda. Kommer hem på söndag. Då skall jag berätta allt för er.

Det är ju omöjligt att vara snygg när det regnar. Slutsats: bor man i Göteborg blir man ful.

Jag har så mycket att skriva om. Men just nu har jag varken tid eller ork.

Uppdatering: Jag är hemma från Arvikafestivalen igen. Det var mycket roligt, trots lera och vissa andra jobbiga element. Nu drar jag till Orust, återkommer till helgen. Då fyller Johan år, och detta skall firas med champagne, (Hoppas jag?). Hinner inte skriva mer, på återseende!

Tillbringade gårdagen vid Backaplan, och inhandlade tält, stövlar, skor och en luftmadrass.

Preliminär packningslista till Arvika ser ut som följer:

• Tält
• Sovsäck
• Luftmadrass
• Stövlar
• Alkohol
• Hänglås
• Spegel
• Toalettpapper
• Necessär
• Rakapparat
• Paraply
• Vattentät jacka
• Pengar
• Kläder: Kalsonger, strumpor, 2 par byxor, 3-4 t-shirtar, 2 skjortor, någon tröja, slips, kavaj

Vad har jag glömt? Snälla, hjälp mig.

Jag kan fortfarande inte förstå mig på Salem Al Fakir. Gillar någon honom på allvar?

En film som kommer hålla för alltid. Den som inte tycker det här är roligt har inget hjärta:

Tänkte bara säga att jag nu har påbörjat fyra veckors SEMESTER! Detta blir fantastiskt.

Min fantastiske vän Gustav ringde idag på lunchen och frågade om jag skulle med på bio. Så efter jobbet begav jag mig mot Kungsportsplatsen, sedan åt jag lite snabbt på McDonalds, innan vi gick in och satte oss på Palladium, där vi såg Transformers. Det var ett fullspäckat actionäventyr kan man ju säga. Har aldrig tidigare sett så mycket produktplacering i en film tror jag. Herregud. Jag som trodde Furby dött ut.

Sedan begav vi oss mot skål, där köpte vi några pitchers innan jag började min vandring hemöver. Och här sitter jag nu.

Om någon vill, och bryr sig, rekommenderar jag Er att köpa dagens exemplar av Expressens TV-bilaga. Detta om ni vill få en bättre bild av vad jag jobbar med. Jag jobbar inom varumärkesbranschen.

Med vetskapen om att det är en dag, 16 timmar och 29 minuter till semester, går jag nu och sover. Då tar jag bort ytterligare sju timmar.

145684 ynka sekunder.

Och förresten: anledningen till att det är felstavat, och ibland saknas en bokstav är att mitt tangentbord har sett sina bättre dagar. Man måste i dagsläget banka med sina små knubbiga fingrar (hur nu det går till?) för att tecknen överhuvudtaget skall visa sin närvaro. Jag är inte dyslektiker. Inte vad jag vet iallafall.

Allt jag äger går sönder. Faller i spillror. Och allt kommer på en gång. En kavaj har gått sönder,byxor går sönder par efter par, i alla mina skor har hål slitits upp på ett eller annat ställe. Skjortor får rivsår, och t-shirtarna får hål de med, om de inte redan krympt för mycket i tvätten. Till detta bör tilläggas att vi har dresscode på jobbet.

Tages tacksamt emot: skor, skjortor, och annat matnyttigt.

På väg hem från jobbet gick jag av en hållplats tidigare, vid Getebergsäng, för att handla mat på Willy:s. Jag traskar på längs Mölndalsvägen med nedsjunket huvud, och höjde det egentligen inte förrän jag nådde ingången. Där möts jag inte av, som man vanligen gör, affischer med veckans erbjudanden. Istället möts jag av stora vita lappar med texten: "AFFÄREN UPPHÖR 5/7 - TACK TILL ALLA KUNDER". Jag kliver in i affären och möts av ett halvtomt Willy:s hemma. Min första tanke var att detta kunde ju vara positivt, nu borde de ju rea ut allting.

Tji fick jag, priserna var de vanliga, det var t o m så illa att veckans extrapriser, (som ajg kollat upp på Internet) inte gällde! Lite småbutter plockade jag ihop tvättmedel, bacon, grädde, vitlök, och en folköl. Tog ut en hundring i kassan, packade ner mina varor i en påse, skickade ett sms till johan med texten "RIP Willys", och det var egentligen då tanken slog mig:

Var ska jag nu handla saker när jag spontant blir sugen på något?
Var ska jag nu handla söta och feta saker att proppa i mig när jag är så bakfull att jag knappt lever?
Var ska jag nu handla mat på väg hem från jobbet?
Var ska jag nu handla , när jag ska laga mat och upptäcker att något fattas?
Var ska jag nu panta på söndagarna?

En lösning skulle kunna vara Ica Maxi. Men dit är det ju långt.

Willys Hemma på Mölndalsvägen kommer alltså försvinna. Upphöra. Gå upp i rök. Förtvina.
Mitt älskade Willys. Vila nu i frid.

Räknade just ihop min burk med mynt. Summan blev 1047 kr och 50 öre. Tänk vad mycket jag hade kunnat köpa på Galne Gunnar för de pengarna.

Vad hände med Galne Gunnar?!

Vaknar klockan två med en bultande huvudvärk. Helgens festligheter är över och snart tar en ny arbetsvecka vid. Jag går ner i köket och möts av pappa, som städar efter gårdagens kalas. Han kramar om mig och tackar mig så mycket för igår. Jag kramar tillbaka och förklarar att det är jag som ska tacka.

Sätter mig ner med en kopp kaffe och tårtrester, och diskuterar lite med mamma om resten av sommaren. Vi konstaterar att vi snart ses igen. Tiden rinner iväg och jag inser att jag måste ta en snabb dusch om jag ska hinna med tåget. Får skjuts ner till stationen, där jag ska påbörja resan. En oändlig resa. En resa i ensamhetens tecken.

Tåget är fulproppat av en blandning med Peace and Love-besökare med 50kg packning var, gamla tanter som klagar på hur mycket folk det är, samt övriga dalmasidioter. jag får plats mellan två vagnar, där jag får trängas med två kopparbergskillar, som vilt diskuterar hur fulla de var under gårdagen. Jag läser klart en bok som skildrar fotbollsvåld, men inser att den inte var så bra. Lyssnar sedan på My Favorite tills jag äntligen kommer fram till Örebro C.

I Örebro är det, som alltid lite mer än en timmes väntan tills tåget mot Göteborg kommer. Fy fan, tänker jag. Går in på pressbyrån, köper en french hot dog, en kaffe, aftonbladet och tar ut 500 kr. Går till vänthallen, småäter lite på det nyinköpta men märker att allt smakar skit. Slänger alltihopa, kollar på klockan och upptäcker att det fortfarande är 55 minuter kvar tills tåget går. Fy fan.

Känner mig utstirrad, där jag sitter i väntrummet med mitt obehagliga utseende och bestämmer mig för att gå  ut på perrongen, där solen fortfarande ligger på rätt hårt. Ringer till Calle, som är på väg hem från Stockholm, men dålig mottagning stör vårt samtal. Ringer HP en sväng som berättar om gårdagens bravader. Fortfarande 30 minuter kvar tills tåget går. Slår igång iPoden igen, och försöker att drömma mig bort från lukten av alla äckliga festivalare, som sitter i grupperingar runtom mig.

Sätter mig i vagn 16, som jag läst är en obokad vagn. Frågar en herre om platsen brevid honom är ledig, han slår upp ögonen och verkar livrädd när han ser mig. Han säger att han ska av på nästa station och springer därifrån. I ögonvrån ser jag honom sätta sig på en annan plats. Tar av mig kavajen, och öppnar min nya bok; "Med uppenbar känsla för stil" av Stephan Mendel-Enk. Ser mig om lite och upptäcker ett bekant ansikte. En kompis till min före detta flickvän. Gömmer mig så att hon inte ser mig. Vågar inte heja, tänk om hon inte skulle känna igen mig?

Rullar vidare, och läser sida efter sida i boken. Är uttråkad som aldrig förr. Skickar iväg en bunt sms i hopp om att bli road. Endast ett fåtal svarar. Köper mig en svindyr macka och kaffe, som smakar sådär. Läser några sidor till. Försöker sova lite, men ångesten är för stark. Vill inte åka hem, vill inte jobba. Vill bara ta det lugnt och hänga med personerna jag tycker om. Funderar på om helvetet kommer torna upp sig på Göteborgs central.

Funderar på vilka som tänker på mig, när jag sitter där i min ensamhet, på ett tåg, på en ensam resa mot helvetet. Känner mig ensam som aldrig förr. Får blandade känslor, vill kräkas samtidigt som jag bara vill gråta och skrika. Tänker på min framtid, och blir rädd. Försöker bli lugnad av James Bradfields vackra stämma, men ingenting biter. Detta är den värsta tågresan i mitt liv. Upptäcker att jag läst ut halva boken. Ser på klockan, inser att det fortfarande är två timmar kvar. Resan har bara börjat.