En skyddad verkstad för meningslöshet

Jag såg just "creepy, creepy" översättas till "herre jestanes" på TV.

Det var roligt.

Idag upptäckte jag något fantastiskt.

Om jag springer mitt motionsspår åt andra hållet blir det helt annorlunda.

På ett positivt vis.

Jag är glad över dagens upptäckt.

Orust - 16 juli 2008

Jag befinner mig på en camping på Orust. Solen skiner, det blåser något men vi har ändå vad som i folkmun kallas för bra väder.
   Människorna omkring mig bär shorts på underkroppen och överkroppen bekläds av T-shirt, linne, bikiniöverdel eller ingenting alls. Allt är frid och fröjd – om det inte vore för en liten detalj.
   Överallt är de – i vitt, blått, rosa, svart, brunt, grönt, gult, orange. Överallt, på allas fötter.
   Foppatofflorna.
   Världens vidrigaste sko.
   På de små, vars skostorlek ännu inte vuxit större än 34, huserar det foppatofflor med motiv från Spiderman och Batman. Det är tragiskt. Djupt tragiskt.
   Folk skuttar runt i dessa små neonlysande sattyg och känner sig förmodligen ”fulsnygga”, medan jag frågar mig om inte dessa hemskheter mötte skarp kritik och svartlistades redan 2005.
   Om jag till någon skulle säga: ”Snygga foppatofflor, du!”, skulle personen i fråga förmodligen svara: ”Tack! Ja, visst är de fräcka? Och sen är det ju så praktiskt, det är bara att skölja av dem om de blir smutsiga. Bara att skölja av. Så praktiskt”.

   Jag hoppas innerligt att ingen bär denna monstruösa skapelse på allvar.
   Men jag befarar det värsta. Just nu vrider jag mig i plågor här ute på Orust.
   Det är inte medmänskligt att klä sig i foppatofflor. Jag inser att jag uppenbarligen saknar förmågan att bara koppla bort och tänka på något annat, när någon klär sig så illa att det sticker i ögonen på mig.
   Var det så här Peter Forsberg ville ha det när han kom på sin idé? Var det hans avsikt att skapa en liten sekt som springer runt i lysande, illasittande skor?
   I så fall är Peter Forsberg en fiende. Av den värsta sort.

Det vidrigaste som finns här i världen är nog vuxna människor som sitter och diskuterar var deras barn tillverkats.

Här ute på ön är det mesta mycket fint. Och gratis. Idag har jag cyklat, ätit vildhallon, sett Grotesco och läst 100 sidor i Vigilante. Den verkar mycket bra. Den handlar nog om mig. Imorgon skall jag spela tennis. Jag har också badat i havet. Nu slutar jag skriva, för jag inser att det var väldigt jobbigt från mobilen. Man får ju ingen överblick. Hej då.

Nu drar jag till Orust. Hejdå.

I en vecka har jag nu uppdaterat mailen varje halvtimme, pinnat som en furie mot datorn när jag hört det välbekanta ljudet av inkommet mail och besökt min postbox tre gånger per dag.

Nu har resultatet kommit. Det ser väl bra ut, om än inte perfekt:

Prio Anm kod/Utb                         UG-MV         Urval             Ant i UG
1 GU-19782
Journalistprogrammet 120hp, Dagtid, Helfart (100%)
Utbildningsprogram
Normal undervisning
Göteborgs universitet,
Göteborg                                        SP-87             Res 1             57

Ibland svänger man förbi sin lokala mataffär på en promenad för att köpa det nödvändigaste. I mitt fall heter affären Coop Konsum, och idag passade jag på att jäkta in på affären för att köpa några potatisar och lite mjölk, när jag ändå hade vägarna förbi.
    Till saken hör att det på det lilla Coop Konsum vid Landala torg ofta är väldigt mycket folk mellan timmarna 16-20 och att man egentligen bör undvika att gå in där då eftersom det ofta är minst tio minuters kö. Så även idag. Undertecknad hade emellertid inte bråttom till något och strundade helt sonika i detta faktum.
    Sagt och gjort, börjar jag pinna bort mot grönsakerna, rafsar ihop några potatiar i en liten potatispåse och för att sedan ila vidare mot mjölkdisken. Greppar hastigt en lättmjölk och tar sikte på kassan.
    Som vanligt är de tre kassorna fulla med studenter, pensionärer och medelålders pappor. Jag väljer mittkön. Uppskattningsvis 8 personer framför mig.
    Pensionären framför mig ältar högljutt och länge om någon limpa som tydligen är två kronor dyrare i kassan än på skylten.
    Kön växer sig lång. Väldigt lång. Jag tänker att jag minsann skall skynda mig så att de andra inte behöver vänta så länge.
    Jag applicerar mina varor på bandet och tar en kundpinne i min hand.
    Då sker det.
    Först förstår jag inte vad som hänt.
    Sedan går det upp för mig.
    Herre-min-jävla-Gud och Jesus-fucking-christ.
    Jag inser vad jag just gjort.
    Kundpinnen jag greppat, har jag kastat upp i luften, för att låta den göra några saltomortaler innan jag fångar den i handen igen.
    Inte en, inte två - utan tre gånger fick pinnen volta innan jag slutligen fångade pinnen igen för att lägga den på bandet. Inte nog med det - jag var ytterst nära att tappa pinnen i golvet också. Precis på samma sätt som random bartender som blandar drinkar i en sunkig bar.
    Jag har alltså stylat med en kundpinne, ensam på Konsum - i en kö med en skock människor som undrar när jag är klar.
    Jag vänder mig lite lätt om för att se om någon noterat vad jag just gjort.
    Och det hade de, jävlar i mig.
    Jag möts av ett hav med blickar som fullkomligt skriker av skepsis.
    Från andra hållet hör jag kassörskan säga att det blir sjutton kronor. Jag räcker henne hastigt en tjuga, mumlar "behåll växeln", fångar snabbt upp mina varor och går med raska steg mot utgången.
    Bakom mig hör jag kassörskan ropa att hon inte får ta emot dricks, men är redan halvvägs ut genom svängdörren.
    Jag vänder mig inte om.