En skyddad verkstad för meningslöshet

Nej då, Jens. Jag ska vara ärlig mot dig.

Vi har väl aldrig haft några hemligheter för varandra, inte sant? Vi kan väl vara ärliga mot varandra? Ja, det kan vi.

Det ska jag tala om för dig Jens, att du tråkade ut mig. Du var så sanslöst skittråkig att jag inte orkar vara din vän mer.

Allt ditt trams. Ensamheten. Den ledsna individen Din tysta image. Plåster i pannan och grå hy. Party-krascharen. Allt detta poserande för att verka ensam och söt. Allt för att du vill ha uppmärksamhet. Alla lampor mot dig.

Men vet du, Jens? Jag såg igenom hela din fasad. Allt det där var ju bara för att du ville bli rik. Och få ligga.

Två saker präglade dig, Jens. Du var tråkig. Och fånig. Tråkig och fånig.

Inget ont om dig Jens, innerst inne är du en mycket trevlig och sympatisk person. Och jag tycker verkligen om dig. Mycket. Men ändå. Du var till slut så tråkig att jag inte orkade vara din vän mer.

Förlåt för det, Jens. Men jag tror verkligen att vi båda behöver det här. I alla fall för ett tag.

Kanske hittar vi varandra igen. Någon gång, någonstans.

Idag har jag sagt upp bekantskapen med Jens Lekman.

Det känns okej ändå. Inte jättejobbigt. Jag försöker tänka på annat. Och nog har jag saker jag måste fokusera på allt. Men ändå. Det var ett jobbigt beslut.

Jag kände att vi inte connectar så bra längre. Vi har inte så mycket gemensamt nu för tiden. Nu går vi skilda vägar genom resten av livet.

Men det var en fin tid, det var det. Vilka minnen.

Tack för allt, Jens!

Jag noterar att förra inlägget var osammanhängande, dåligt och kanske aningen förvirrande. Möjligen borde jag be om ursäkt för detta, men jag blev bara så frustrerad och var tvungen att få det ur mig.

"Generationsroman" är ju för övrigt ett lite kul ord. Jag har nog aldrig förstått det till fullo. Lär mig gärna.

Vilken skulle vara vår tids generationsroman? Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora? Eller är den inte skriven, än?

Jag tyckte förresten att Vi som aldrig sa hora var väldigt bra. Vad tycker ni?

Jag känner mig förresten väldigt obevandrad när det kommer till rockgubbarna. Det skall jag nog ägna hösten åt. Att lyssna in mig lite på Lundell Jag börjar ju trots allt bli gammal. Och det börjar bli höst.

I det stora hela tror jag hösten kommer bli en fin upplevelse. Jag mår otroligt bra, och det är ju en ynnest.

Jag har i hela mitt liv lurat mig själv att jag avskyr hösten. I år vänder jag tror jag. Kanske är det hösten jag gillar bäst.
Jag gillar färgerna. Jag gillar kylan. Jag gillar luften och jag gillar att promenera, att bara gå på tills benen värker. Det är det mest optimala tillfället att upptäcka bra musik, har jag insett.

Även Lundell och Plura kommer nog bli trevligt. Det finns nog mycket att upptäcka. Jag ska läsa Jack. Jag ska lyssna på lite gamla skivor. Och andas in.

Jag har aldrig riktigt förstått varför det hör till att avsky Ulf Lundell. Kanske upptäcker jag det i höst. Kanske inte. Förresten tyckte jag nog den här grejen med Karolina Ramqvist mest var komisk. Även om det var ett tämligen vidrigt utlåtande från Lundells sida.

Men det får man väl inte tycka.

Är inte schemalagd på ett tag. Såg Debatt med Janne Josefsson imorse. Det handlade om glesbygdens vara eller inte vara, och var väl i sig inte särskilt intressant. När de presenterade ämnet så spelades Ulf Lundells "Öppna Landskapat".

Och det var ju inte helt strålande.

För nu har den där förbenade låten - som jag i och för sig tycker är ganska trevlig - etsat sig fast på både hjärna, näthinna och stämband. Och när jag är hemma för mig själv gillar jag att sjunga. Högt. Väldigt högt.

Tyvärr är det dock så illa att inte hela låten, eller ens partier av den, fastnat. Nej, det är just en speciell rad. Som egentligen är helt utan värde.

"Där bränner jag mitt brännvin själv"

Så sjunger jag. Bara det. "Där bränner jag mitt brännvin själv". Punkt. Högt och ljudligt. Sen är jag tyst ett par sekunder. Sen vrålar jag ut igen. Försöker göra det i en annan ton. Problemet är att jag rent praktiskt inte vet hur jag byter ton med min röst, så jag tror nog inte det blir någon skillnad. För min del var det väl skitsamma.

Jag gör en kopp kaffe, tar en klunk. Sjunger igen på min lilla rad. Hör hur det bankar i väggen och jag kommer på mig själv. Grannarna har förmodligen redan tappat hoppet om mig och att jag inte blir vräkt är kanske ett mindre under.

Jag ställer mig och diskar i hopp om att diskljudet ska dämpa mina vrål lite. Ändå ekar det snart i hela lägenheten:

Där bräääänner jag mitt bräääääännvin själv

Kolasnören är, som alla vet, ett fenomenalt godis.

Magnus guide till att äta kolasnören:

1. Tag ett helt snöre, bit tag i ena ändan och låt hänga fritt.
2. Tag sedan in snöret, bit för bit tills hela snöret är i munnen. OBS! Tugga inte.
3. Forma sedan snöret till något som liknar en boll. Tugga inte än.
4. Pressa upp den lilla snörbollen med tungan mot gommen.
5. Tag in en liten, liten sipp vatten i munnen. Det maximerar fram kolasmaken.
6. Låt "kolavätskan" som nu bildas rinna ner i gommen. Ljuvligt!
7. Sug så lite på kolabollen och svälj vätskan tills den börjar bli torr.
8. När bollen är torr: tugga i dig!

Fotnot: detta gör sig bäst när du är på egen hand. Andra personer kan nog uppfatta det hela som äckligt.

Jag ar inget att göra och surfar därför runt på Facebook. Kollar bilder.

Ser hur förvånansvärt många gamla vänner och klasskamrater är på olika säsongsjobb.

Det är Korsika, Mallorca, det är Kos det är Bangkok. Det är alperna, Rhodos och freakin' jävla sälen.

Överallt är det Partille-johnnys, det är bandanas och det är platta kepsar. Det är hajtandssmycken, magrutor och det är folk som glatt poserar med spritflaskor i högsta hugg.

Det är konstigt, det är något jag inte kan förstå. Vad i den tillvaron som lockar. Jag är så fruktansvärt enormt glad att jag itne befinner mig i deras situation. Att jag inte har deras ideal.

Många av de här personerna är sådana jag anser vara mer eller mindre ointelligenta, för att inte säga korkade. Jag antar att det inte är slumpen.

Fast det är väl så, att vi har olika mål vi strävar efter i livet. Jag gillar universitetsvärlden, jag gillar att försöka bli bildad och läsa det jag tycker är intressant. De gillar att shotta tequila i en poolbar sju dagar i veckan. Ingen av oss vill förmodligen byta med den andre. Det kanske man får acceptera.

Nog fan var grevén perfekt på toppen av en lasagne också.

Oj oj oj, vilken ost.

Sveriges televisions nya frågesport "Vem vet mest" har en extremt ful dekor, men är ändå lite småtrevlig, speciellt som bakggrundsljud vid matlagning eller liknande.

Ett extremjobbigt moment finns dock. Det är att programledaren Rikard Olsson (Hitler Hitler Hitler) efter i princip VARJE fel svar ska säga "Ja, det är alltid så där. Man vet det ju när man hör det!"

Sådant här kan irritera mig. Väldigt, väldigt mycket.

En till jobbig sak ingår förresten i programmet. Och det är att Olsson i varje program måste promota grammofonarkivet. Det blir liksom lite genomskinligt och jobbigt.

Men om man bortser från detta, ett trevligt program.

Har ni tänkt på vad tennisstjärnan Venus Williams kan heta om hon gifter sig med fotbollsproffset Marcus Berg?

VENUS BERG!

Venusberg!

För övrigt ger ordet "smakcrescendo" som nämndes lite längre ner enbart två träffar på google.

Jag har alltså nästan skapat ordet.

Något jag är tämligen nöjd med.

Helgen i mormor och morfars sommarstuga som nämndes i inlägget nedan kan också vara samma helg som jag upptäckte perfektionen i toasts med kaviar och ost.

Recept för toasts med kaviar och ost:
Kaviar
Ost (helst grevé)
Två skivor bröd

1. Lägg bröder på en bänk eller ett bord.
2. Smöra båda sidorna på båda brödskivorna.
3. Bred på ett tjockt lager kaviar på ena brödskivan.
4. Lägg många lager ost (helst grevé) på den andra.
5. Lägg ihop brödskivorna och skicka in i ett mackjärn.
6. Ät.
7. Njut.

Jag köpte mig en grevéost igår. 708 gram kärlek. Grevé är i sanning en helt genialt god ost. Länge har jag lurat mig själv att prästosten är min favorit.

Men så är inte fallet. Grevé är favoriten. Det hade jag helt glömt bort. Måste vara flera år sedan jag åt denna ljuvliga produkt.

Jag går här i min lägenhet, fram och tillbaka till kylskåpet för att ta mig en eller ett par skivor. Antingen med lite smör, lite senap eller lite kaviar. Fast oftast helt naturell - det är då grevén uppnår sitt fullständigta smakcrescendo, anser jag.

När jag står där och tuggar min pånyttfödda kärleksost sätter sig ett gammalt minne på näthinnan.

Jag tror jag är 8-9 år . I mormor och morfars sommarstuga. Förmodligen var jag och brorsan där för att bli barnvaktade medan mor och far var i Paris.
 - Men vad har det med ost att göra? tänker ni då.

Jo, jag minns starkt hur vi åt hamburgare där, i stugan. Med ost. Smaken från den osten har etsat sig fast i mitt sinne. Jag tror nämligen det var första gången jag åt hamburgare med ost. Min introduktion in i cheeseburgarvärlden.

Hamburgare med ost. Och paprika. Hamburgare med grevéost och röd paprika. En perfekt kombination. Enkelhet när den är som bäst.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Men jag tycker ändå det är ganska intressant att en smak väcker ett starkt minne.

Jahapp. Då var det över.

Christina vann.

Jag tyckte nog Petrozza skulle ha vunnit.

Men nu är det ju inte jag som bestämmer i det där programmet.

Mitt inne i säsongsfinalen av Hells Kitchen säsong fyra.

Många frågetecken kvarstår:

• Varför valde Petrozza Jen i sitt lag och inte Matt?
• Kommer Matt klara trycket i det röda köket?
• Vem ska lyckas göra Petrozzas risotto bra?
• Hur kommer Christinas del av restaurangen se ut?
• Kommer seriens största idiot, Jen, att balla ur?

Ser ut att bli spännande, detta.

Börjar journalistprogrammet om 40 minuter.

Först nu blev jag något nervös.

Det blir nog bra, detta.