En skyddad verkstad för meningslöshet

Har någon sett reklamen för "guldnumret.se" på Messenger?
Det måste vara den sämsta affärsidén någonsin. Fungerar den, så har vi den mest korkade befolkningen någonsin, vilket inte vore någon större nyhet.

Jag noterade i TV-tablån att det tidigare ikväll, kl 20:30 sändes ett program med den något klurigatiteln "Små grytor har också öron". Undrar vad det kan ha handlat om, på bästa sändningstid och allt.

Tänk om alla gjorde som scouterna och bara drack vatten när de var i nöd; vad lite vatten det skulle gå åt.

Om scout-tema är årets trend hos folket, vad kan det då bli nästa år? Munk-tema, seglar-tema, rally-tema, eller varför inte ett riktigt folkligt Lisebergskanin-tema?

2008 - året då tåget är proppfullt av Lisebergskaniner. Ruggiga tanke.

Magnus säger (21:38):
Nu är harry potter i scoutkläder på ettan
Magnus säger (21:38):
Eller så är jag rejält knarkad
Johan säger (21:38):
haha
Johan säger (21:38):
det stämmer fanimej


Jag såg ett TV-program på ettan - "Extras" heter det visst, när jag helt plötsligt ser Harry Potter fnatta runt i scoutkläder. 2007 är tydligen scouternas år. Ingenting förvånar mig längre.

Nu är jag tillbaka i Göteborg och installerad i vardagen. Både att åka till, och lämna Ludvika är en våg av blandade känslor. Att träffa det gamla gänget och skratta åt alla gamla minnen är fantastiskt, att inse vilken bra relation jag fått med mina föräldrar sedan flytten är underbart, att åka tillbaka till Göteborg för att inse att det är här jag hör hemma är också väldigt, väldigt trevligt. Ludvika är bra, men när man varit där i fyra dagar inser man hur litet det egentligen är.

Anonymitet är ett begrepp som inte finns, att inte tala dalmål är dödligt och att klä sig fel är direkt skadligt. Alla har varit med alla, och några har spöat de flesta. Utgångsalternativen, med de ständiga besökarna gör att de flesta personerna mer framstår som interiör än faktiska individer. Att man sedan betalar 80kr inträde för hela spektaklet, och femtiofem (55!) kronor för en stork stark, minskar ju inte direkt viljan av att vomera ut resten av sin galla över staden.

Jag är väldigt tacksam över att ha fått växa upp i en liten stad, att jag haft möjligheten att fnatta runt i skogen och liknande, men inser mer och mer för varje gång jag är där hur avslutat kapitlet verkligen är. Dock kommer hatkärleken alltid finnas kvar där, det finns en charm i att supa ner sig rejält, för att överhuvudtaget vilja gå på krogen, och sedan diskutera allt som hände, under bakfyllepizzan dagen efter. Och känslan av att känna sig riktigt, riktigt omtyckt och saknad när man kommer dit är oslagbar för en egoist som jag.

De där äckliga scouterna sitter fortfarande kvar på näthinnan. I sina röda scarves, pratandes om att enbart dricka vatten när man är i nöd.

Åkte ett försenat tåg igår, Göteborg- Ludvika. Jag sitter i en sådan där liten kupé, mitt i en vagn, där man trängs ca 12 personer. Innan vi anlände till Skövde hade det endast varit jag och en väldigt göteborg-aktig kille i den lilla kupén.

När vi börjar rulla ut från Skövde hör jag hur det börjar bli ett väldigt högt muller i vagnen, och tre sekunder senare är min lilla kupé proppfull med SCOUTER! I kövde har alltså en hel scoutkår klivit på! Scouter liksom, finns de fortfarande, år 2007?!

Jag hade säkerligen kunnat tolerera dessa små friluftsälskande gossar om de bara satt still i sina äckligt gröna, alldeles för stora skjortor, och var tysta, så att jag kunde se min film i fred. Men nej då, hela gruppen, (inklusive en förvuxen 45-årig ledare) skulle sitta där och sjunga sånger, snacka om kåsor och knopar, snedpackade ryggsäckar och fjällvandringen -02. Värst av allt; på ledarens initiativ sitter de små gröna asen där och skriker "Hej konduktör!" i kör varje gång den stackars tågvärden går förbi.

Och där satt jag, inborrad i ett hörn, med min dator och en B-film som bästa, och enda vän. Var skulle jag ta vägen? Varför kunde inte tåget bara spåra ur lite hastigt? Varför väljer folk att vara scouter? Fan.

Jag hatar Skövde Scoutkår.

M: Best kisser ever.
A: You like to drink.
G: You never let people tell you what to do.
N: You can keep secrets.
U: You really like to chill.
S: Easy to fall in love with.

A: You like to drink.
B: Everyone wants you.
C: You are really silly.
D: You like to drink.
E: Damn good kisser.
F: You are dead sexy.
G: You never let people tell you what to do.
H: You have a very good personality and looks.
I: You are great in bed.
J: People adore you.
K: You?re wild and crazy.
L: Everyone loves you.
M: Best kisser ever.
N: You can keep secrets.
O: Awesome kisser.
P: You are popular with all types of people.
Q: You are a hypocrite.
R: Fucking crazy.
S: Easy to fall in love with.
T: You?re loyal to those you love.
U: You really like to chill.
V: You are not judgemental.
W: You are very broad minded.
X: Your very good at work/school.
Y: Best girlfriend/boyfriend anyone could ever ask for.
Z: Always ready.


Stämmer ju rätt bra.

I morgon åker jag till Ludvika igen. Det ska faktiskt bli väldigt kul, att återförenas med Pärta, prata om livet med HP, diskutera gamla minnen med pappa, gå de klassiska promenaderna, besöka gamla goda Grand, äta mixpizza på Sole Mio, ta en kopp kaffe hos mormor och morfar, slippa laga mat och bara ta det allmänt lugnt.
Om någon (som ej står med ovan) vill träffa mig, så är det bara att höra av sig.

Föregående helg drack jag öl hos Calles bror Gustav. Det var mycket trevligt, det är en väldigt fin syskonskara det där. Jag avundas deras gemenskap. Tänk om jag och brorsan hade en likadan.

Vad behöver man egentligen ha i sin packning?

Jag börjar hitta tillbaka till någonting nu. Jag vet egentligen inte till vad, men det börjar bli bättre. Snart kommer något hända.

På onsdag fyller mamma år, och för första gången i mitt liv kommer jag inte kunna vara närvarande på hennes födelsedag. Hoppas du förlåter och är förstående, mamma.

Kom kom, Atombomb.

Det händer mycket nu. Nu är det dags.

Var på Liseberg i dag för tredje gången på tre dagar. Jag har köpt ett "Guldpass", (gratis inträde och fria åk hela säsongen), och då är det ju dumt att inte utnyttja det.

Ringde sedan min pappa och berättade om vad som händer i mitt liv just nu. Jag frågade om han mindes vårt besök på Liseberg, då, någon gång under sent nittiotal, när jag och brorsan fortfarande var små och allt var perfekt.

Glädjen i pappas röst när jag frågade var obeskrivlig, han sade att han nyligen kikat på kortet av oss när vi åkte Uppskjutet, och vi pratade om hur spännande vi då tyckte att det var. Hur kul det vr att kivas med mamma som inte vågade åka, men att samtidigt göra det med glimten i ögat.

När man ser bilderna på oss tre från den tiden; jag, pappa och brorsan, så ser man något obeskrivligt, en abstrakt kedja som länkade oss tillsammans, och inget som kunde ta det ifrån oss. Ett lag. Ett brödraskap. En union. En trio, med något obeskrivligt, något som ingenting skulle stå i vägen för.

Idag är unionen så gott som upplöst, och jag saknar den något oerhört. Kanske, med betoning på kanske är vi dock på väg att närma oss något igen. Frågan är egentligen - vad var det som hände?