En skyddad verkstad för meningslöshet

Jag har noterat genom åren att jag mår väldigt bra av att köpa saker. Konsumera, så att säga.

Jag har även noterat att jag mår väldigt bra av att slänga saker också. Rensa ur så att säga.

Slutsatsen är alltså att ur ett konsumentperspektiv är välmående något som har ett högt kilopris.

Det om det.

Jag städar ur min garderob idag! Rejält.

Det är spännande.

Man kan verkligen notera att man växt ifrån högstadiet, både storeksmässigt, smamässigt och pskykiskt.

Jag lägger nu undan massa kläder i en IKEA-kasse, vill någon ha något får denne det, annars går det till klädinsamling.

Det om det.

Jag har ikväll lagt in snaps. Egen snaps.

Två olika sorter; den ena är smaksatt med äpplen och kanelstänger. Den ser fullständigt vidrig ut, men luktar mycket gott.

Den andra med citron, lime och citronskal. Den ser väldigt trevlig ut, men luktar mest vodka.

Detta är alltså just nu, kanske är det helt annorlunda imorgon.

Det om det.

Jag har inget att skriva. Eller framförallt har jag ingen lust.

Jag tror vi lägger ner den här bloggen nu. Men jag är inte helt säker.

Jaha, då är vi inne på nytt dygn och jag är 21 år gammal.

Ingen större skillnad.

Vill ni veta en grej?

Jag är så jävla bra på att laga mat. Så sjukt jävla bra.

Enormt fantastiskt superbt bra.

Sagolikt bra.

Alltså.
Varför, varför, VARFÖR enivsas alla Tv-studioprogram som finns med att ha med Ann Söderlund som antingen tyckare, expertkommentator eller intervjuobjekt?

Vad är intressant med henne? Hon är ju både ointressant och tråkig.

Idag har jag ätit friterad fetaost.

Jag fann det hela mycket gott.

Ikväll ska jag leka med min kompis Törley. Ska bli trevligt.

Min lilla kompis Datorn börjar bli gammal. Inte så pass att den sjunger på sista versen, men ändå gammal. Den är nu inne på sitt tredje levnadsår och är väl så att säga inte modern längre (om den nu var det när jag gav den liv från första början). I vilket fall så fungerar den till de mest primitiva sysslorna.
   Dock är det så att denna ålder, som kan te sig något gammal för en bärbar dator, skrämmer mig något.
   Det känns som att varje gång jag startar maskineriet har jag precis börjat skåda en kamp för överlevnad. Datorns kamp mot växelströmmen. Den sista striden.
   Mönstret upprepar sig varje dag. Först möts jag av en Windows-logga och allt är frid och fröjd i några sekunder.
   Sedan händer det.
   ”Poff” säger det, innan jag möts av en svart skärm.
   Genast börjar jag hyperventilera då jag inser att mitt lilla skötebarn har tagit sina sista andetag och snabbt går tankarna genom mitt huvud: ”Jaha Datorn, nu är det slut. Tack för allt.”, ”Men faaan – jag har ju inte råd med en ny dator”, ”Hur mycket kan jag lägga på en ny dator?”, ”Kanske ska jag prova att installera om Windows först”.
   Sekunderna går.
   Sen så. Äntligen. Det surrar till i ett par sekunder och slutligen möts jag av en ljusblå skärm som välkomnar mig till Windows. Sekunderna då Datorn mötte döden är förbi.
   Jag pustar ut och torkar svetten ur pannan, innan jag säger: ”Det verkar som vi klarar oss idag också, Datorn”. Vi har besegrat ännu en uppstart, jag och Datorn. Och det glädjer mig.
   På senare dagar har jag insett att en lösning för att slippa dessa sekunder av mental smärta.
   Lösningen heter Vänteläge och det är det gula knappalternativet som man kan välja när man vill stänga av sin lilla dator. Gör man detta, så slipper man den svarta lilla stunden vid uppstarten.
   Ändå gör jag inte detta. Jag tänker mig att Vänteläget för Datorn är detsamma som respiratorn för människan. Om jag börjar överanvända denna lilla funktion – vänteläget – på bekostnad av en ”riktig” avstängning, befarar jag att den dagen Datorn stängs av på riktigt (eller någon drar ur sladden), så vaknar den inte igen.
   Och det vill jag ju inte.

Det här med att det i T9 på mobiltelefoner från början finns väldigt konstiga ord är ju inget nytt (snarare uttjatat) fenomen.

De klassiska exemplen är "dubbelfitta" och "negerhora".

Idag har jag lärt mig ett nytt exempel.

Destinationsonanera.

Hörde nyligen om någon som sade att den enbart saknade en sak i sitt liv för att det skulle vara perfekt. Och det var att Carolina Klüft sträckte sig rejält.

Och ja, jag känner väl ungefär likadant.

Nu vet ni.

På sätt och vis blir jag lite ledsen av scoutbrevet. Är jag verkligen osympatisk och trångsynt?

Jag tror bestämt det är läge att införa ett Sen kväll med Luuk-inspirerat inslag här på bloggen: Veckans brev.

Veckans brev kommer från Sofie. Sofie är en scout från Jönköping och har för avsikt att lära oss ett och annat om scouter, då min fördomsfulla bild av dem tydligen inte stämmer så bra. Bland annat att kan vi notera att scouter gillar att gå höghöjdsbanor och bygga risflottar. Vidare får vi här veta att scouter saknar självdistans och inte riktigt greppar ironi.

Nedan följer brevet i sin helhet:

Sofie ([email protected]) om Om att ha roligt på scouters bekostnad:

Oj! Ibland blir man verkligen utsatt för fördomar och som scout är man oftast van vid detta. Din åsikt är säkert representativ för dem som inte riktigt vet vad scouting går ut på.

Jag har varit scout i 20 år och det har lärt mig otroligt mycket som jag även har nytta av i mitt vuxna liv; Samarbete, överlevnad, ledarskap... you name it. Däremot är scouting ingenting för bekväma. Om man inte klarar av att inte ha rinnande vatten och toalett 2 meter bort, att laga mat över öppen eld, gå i höghöjdsbana och bygga risflotte osv. så kanske man inte ska gå med i denna världsorganisation, men personligen är scoutingen något av min identitet och något som jag är otroligt stolt över!

Att du råkade hamna i samma kupé som ett gäng scouter (och förväntar dig att de ska sitta stilla och tysta under hela tågresan) är olyckligt, men knappast deras eller scoutrörelsens fel. Jag anser inte heller att det är en grund till känna skadeglädje när 200 barn och vuxna blir strandsatta utan mat och el på ett tåg mitt ute i ingenstans (eller att kalla dem för "as"). Jag blev både ledsen och arg när jag läste detta.

Det är verkligen inte roligt att 5 dagar innan en avresa med en stor grupp höra att tågen är inställda. Som ansvarig för 40 scouters resa, från Småland och Östergötland, blev jag otroligt stressad och arg när samtalet nådde mig. Detta betyder inte att jag "stod och surade" som "J" så osympatiskt deklarerar. Däremot tar vi tag i saken för att visa SJ att de inte kan komma undan med detta (speciellt inte när informationen om banarbetet har funnits tillgängligt på Banverkets hemsida under ett års tid).

Ursäkta novellen, det var inte riktigt meningen att det skulle bli så långt. Men jag hoppas för din och dina medmänniskors skull att du kan bli mindre trångsynt och mer sympatisk.

Med vänliga hälsningar
Sofie, Jönköping
IP: 91.95.194.55

Nu blev det tydligen två gräskarpar i rad. Men det är inget jag tycker gör något.

Det bästa med att ha en blogg är att man kan publicera precis vad man vill.

Nu känner jag för att lägga upp en bild på en karp.

Här kommer en bild på en karp.

Jag halkar i mina tankar ofta in på väldigt konstiga spår.

Jag och Polisen såg en hare i Botaniska trädgården.

Och nu sitter jag här och tänker att det är rätt häftigt att vi andas samma luft, och lever i samma natur. Men ändå är så långt ifrån att förstå varandra.

Jag ska nog sova nu.

Fick en snabb tanke. Om vi ponerar att mitt antagande om huruvida sommarjobbarna från de tusen sjöarnas land gillar Lordi stämmer, för att sedan applicera det på Finlands befolkning, får vi skrämmande siffror.

I Finland bor enligt Wikipedia 5 301 992 personer. Om nu 65 % av dessa gillar Lordi, så innebär det att det i finland finns hela 3 446 294, 75 personer som gillar Lordi.

Tremiljonerfyrahundrafyrtiosextusentvåhundranittiofyra personer. Och en dvärg.

Som gillar Lordi.

Det är en ganska skrämmande tanke, inte sant?

Efter dagens match mot bastufolket så har jag funderat på en liten sak.

Hur många av dem gillar starkt monsterschlagereldrockarna Lordi? Approximativt alltså.

Jag gissar på sex av tio. Kanske sju.

Min bror (Polisen) är här och hälsar på några dagar, sedan i torsdags.

Idag spelade vi fotboll med (och mot) tio stycken sommarjobbande finländskor. Efter det fick vi korv med bröd.

Det hela var en omtöcknande upplevelse.

Imorgon sa jag och Polisen ägna oss åt vår favoritsport; tennis. I bästa fall tar jag ett gem.