Drömmen om ett (anständigt) liv
Klockan är snart halv tre, jag borde lagt mig för flera timmar sedan. Men det GÅR inte. Jag måste bara lyssna på "Love will tear us apart" en gång till. Och en gång till. Tårarna måste ju få flöda. Och frågan jag återigen ställer mig är om det verkligen är ett anständigt liv att lyssna på Joy Division långt in på småtimmarna varje dag, medveten om att jag inte löser problemet på egen hand? Varför är allt så svårt? Vad är det egentligen som är svårt? Varför slutar inte tårarna rinna?
Jag behöver en kvinna i mitt liv, och jag behöver det nu. Det behöver inte vara en flickvän, utan det räcker med en god och nära vän som jag kan krama, när det behövs. När det är svårt. Vid sådana tillfällen som just nu.
När misären blir vardag, vad gör livet då värt att leva? Vad gör man när ensamheten river upp extremdjupa hål i bröstet, som endast tomhet och hopplöshet kan fylla? Kan drömmen om ett anständigt liv verkligen uppfyllas?
Jag behöver en kvinna i mitt liv, och jag behöver det nu. Det behöver inte vara en flickvän, utan det räcker med en god och nära vän som jag kan krama, när det behövs. När det är svårt. Vid sådana tillfällen som just nu.
När misären blir vardag, vad gör livet då värt att leva? Vad gör man när ensamheten river upp extremdjupa hål i bröstet, som endast tomhet och hopplöshet kan fylla? Kan drömmen om ett anständigt liv verkligen uppfyllas?
Kommentarer
Trackback