En skyddad verkstad för meningslöshet

On a long enough timeline, the survival rate for everyone drops to zero

Är inne i en period av intensivt SNES-spelande. Spelandet gör mig nostalgisk. At spela de gamla spelen får mig att minnas; hur allting var som barn. Jag blir att känna mig väldigt konstig när jag minns tillbaka till min barndom; nostalgi varvas med ångest. Glada minnen från stunder med brorsan, Max och Basti varvas med fasansfulla minnen från mobbningen. Glädjen i att spöa Bowser i "Super Mario World" varvas med fasan att gå till skolan, livrädd för att någon skulle höra mitt uttal av "R". "Gaggo" fick jag heta, medan jag hos talpedagogen fick försöka imitera något slags ormljud för att bli kvitt mina problem.

Jag måste ha gått i ettan, och brorsan i trean när vi fick vårt Super Nintendo. Tills dess hade mamma varit dagmamma, men valde nu att utbilda sig till lärare. Mamma ville inte ha oss på fritids, så vi fick ett TV-spel för att klara av eftermiddagarna innan mamma eller pappa kom hem. Vi fick ett Super Nintendo, med de tillhörande spelen "Super Mario World" och "Super Tennis". Där satt vi, jag och brorsan, och lät vår husgud Mario hoppa genom de nittiosex nivårna, och jag kan nästan inte låta bli att le när jag idag spelar igenom spelet och minns namnen vi hittade på; "Hemliga skogen", "stjärnvärlden", och "snurrhopp". Allt var fria översättningar som brorsan hade gjort, med någon halvtaskig engelska.

Dock är det jag kanske minns allra mest, och bäst med för den delen den födelsedagen då jag fick "The Magical Quest Starring Mickey Mouse". Jag måste ha fyllt åtta eller nio år den gången. En liten pojke, med tappade framtänder blir världens gladaste när han öppnar sitt paket; innehållandes ett helt nytt tv-spel. Med Musse Pigg i huvudrollen. Jag minns hur jag endast fick spela 30 minuter om dagen när mamma och pappa var hemma, men på min födelsedag fick jag spela lite extra. Jag kom till första bossen, men väl där någonstans var det slut på det roliga. Ändå var jag det för tillfället mest nöjda barnet i Sverige.

Tänk hur man på den här tiden kunde vara så sjukt nöjd med sina presenter. Visst brukar jag inte bli missnöjd idag heller, men nu brukar jag inte heller önska mig något direkt. Varför har inte en present lika stor effekt hos oss när vi blir äldre? Varför ska endast barn kunna känna riktig uppskattning? Jag vill nog inte växa upp egentligen. Forever young. Glad. Snäll. Och söt.

Tv-spelandet med min bror är något jag minns med glädje ändå. Tror jag. Imorgon kommer min bror hit och hälsar på; vilket ska bli väldigt trevligt. Trots alla bråk, saknar jag dig. Älskade bror. Förlåt för allt.


-------


Från vänster: Första bossen i Musse-spelet, Super Tennis, och Super Mario World.

haha metroid? uh jesus jag är så dålig på tvspel, vet typ bara vad super mario är. men jaja klart det gills, karaktären är ju inte verklig och det var typ det det handlade om. yesyes!

Kan det vara så att man aldrig hinner gå och längta efter något sådär rikitgt mycket längre? När man var liten var det liksom "bara 70 dagar kvar till julafton. Då kanske jag faktiskt får den där fina underbara saken som ingen annan har". Nu är det mer "vill du ta det på konto eller kredit?".
Eller jag vet inte.

Hur som hellst så kanske, kanske kan man uppleva samma spänning genom ens egna barn, senare i livet? Se spänningen i deras ögon och komma ett steg närmare den där speciella spänningen som endast infinner sig hos barn på julafton och födelsedagen? :)

Jag är sjuuk! Sjuk suger. Ja det vore fett nice att diskutera sånt med honom.
Jag vill också ha ett välbetalt jobb. fast jag går ju i skolan så jag kanske kan ta det lite lugnt.
Haha var man snyggare när man var 17? (iofs bara ett år sen för min del men iaf)
håller med dig om presenterna. jag önskar mig knappt nånting längre.. men i julas önskade jag mig en plattång, och fick en. det var underbart. kändes jävligt bra faktiskt =)