En skyddad verkstad för meningslöshet

Hemma igen från Emmaboda. Det har varit en makalös vecka. Kanske den bästa festivalen jag varit på. Ska försöka göra en snabb resumé:

Vi åkte på tisdag morgon, först med buss till Mölnlycke Station, för fortsatt transport med tåg. Min nyinköpa ryggsäck "Bushman" från biltema höll högsta klass. Kommer till Emmaboda C någon gång under eftermiddagen, tar en sväng förbi systemet, en runda på Konsum, norpar en kundvagn och påbörjar vandringen mot festivalområdet. Väl framme får vi upp våra tält, som tillsammans med det nyinköpta partytältet bildar Camp "Kräftskiva på onsdag kl 22"! Ett makalöst gäng bestående av hjältar så som Calle Sinder, Johan T, Martin, Joanna, MPC, Johan S, Timmy och inte minst jag själv.

Sedan vet jag inte riktigt vad som hände under tisdagen. Jag blev rejält i gasen och Calle snackade norska. Kvällen förlöpte rätt snabbt, och när jag lade mig kl 07 tror jag inte det var någon mer som var vaken faktiskt. Jag har aldrig i mitt liv sett en så tom camping.

Onsdagen var länge en seg och trögstartad tillställning, men det hela löste sig (som sig bör på festival) framemot eftermiddagen, då ölen tog ut sin rätt. På onsdagen öppnade även baren, och under den så kallade förfesten spelade Billie the Vision & The Dancers. En bedrövlig spelning och jag konstaterade en gång för alla att jag hatar detta band, som är sänt direkt ifrån helvetet. Fy fan.

Torsdagen kändes okej i början, bortsett från ett ganska jobbigt halsont. Tog en mycket trevlig promenad till centrum tillsammans med Martin, under vilken vi konstaterade att vi hade nästan identiska kläder på oss. En mycket vacker syn. På väg mot campingen igen började jag känna mig febrig, och några timmar senare bröt festivalens inferno ut. Febern var ett faktum och döden var nära. De närmsta 48 timmarna blev därför mest ett konstant vilande, vattendrickande, halstabletts- och iprentuggande och allmän tycka synd-stund.

Fredagen var jag sjuk, och den känns därför värdelös att rapportera från.

När jag vaknade på lördagen kände jag mig lite bättre, och jag insåg att det var ingen idé att vänta längre. Gasen i botten, och större delen av dagen spenderades tillsammans med Calle, detta under till människa, i Pärras camp. Pärra har nämligen en bandare som består av Fred Åkerström och Eurodisco. Lite senare såg jag Welle:Erdball som var enormt bra, sedan lyssnade jag på Calle medan han, iförd sitt gula regnställ berättade scouthistoriet, innan jag slutligen ramlade tillbaka till Camp "Kräftskiva på onsdag kl 22" för att få några timmars sömn.

På söndagen packade vi ihop, gick till stan, kramades och åkte hem. Det var en av de bättre veckorna i mitt liv (om man bortser från sjukdomsgrejen), och jag vill träffa alla igen. "Mexikansk afton på onsdag kl 22" nästa år?

Tack för den här tiden, älskade vänner.