En skyddad verkstad för meningslöshet

Solen har kommit, och med solen kommer våren. Jag beger mig ut i solen för en promenad. En eftermiddagspromenad, precis som vi alltid gick. En något kylig sidovind får mig att ångra att jag inte tog på mig en halsduk imorse, trots solens värmande strålar. Jag knyter min näve hårt i fickan. Försöker jag glömma, eller försöker jag minnas tillbaka?

Jag tittar ner på mina skor. De en gång kritvita Converse-skorna, som Du gav mig, efter att mitt tidigare par totalt raserats av två somrars hårt användande. Alla vårpromenaderna, på med det ännu inte bortsopade gruset på gatorna, gav skorna tämligen snabbt en mörkgrå nyans. Skorna får mig att minnas, jag minns promenaderna. Att i kavaj och med stark sol speglad i solglasögonen bara vandra och vandra, tills benen inte orkade mer. Hur vi sedan gick hem, drack te, lade oss i soffan, höll om varandra och somnade in. Jag minns våren som tillhörde oss.

Jag fortsätter gå, och börjar känna hur motivationen försvinner. Jag saknar Dig för mycket. Känner hur tårarna är på väg. Måste stoppa det ? snabbt. Sätter mig på närmsta spårvagn, för att få tankarna på något annat. Byter låt febrilt på mp3-spelaren. Måste hitta något som inte för tankarna till Dig. Åker vidare, hållplats efter hållplats. Bestämmer mig hastigt för att stiga av. Upptäcker att jag nästan är hemma. Går så snabbt jag kan den sista biten, nu sprutar tårarna åt alla håll. Måste hem, måste komma in. Måste gömma mig. Gömma mig från vad?

Hamnar på sängen i fosterställning. Ligger och skakar, med en enda tanke bultandes i mitt huvud: när skall någon komma och rädda mig?

Stirrar in i väggen, och ser texten jag med naglarna ristat in i väggen: ?VARFÖR??

Där ligger jag sedan och stirrar på min inristning resten av dygnet. Kanske kommer det en bättre morgondag?