En skyddad verkstad för meningslöshet

Nu är jag tillbaka i Göteborg och installerad i vardagen. Både att åka till, och lämna Ludvika är en våg av blandade känslor. Att träffa det gamla gänget och skratta åt alla gamla minnen är fantastiskt, att inse vilken bra relation jag fått med mina föräldrar sedan flytten är underbart, att åka tillbaka till Göteborg för att inse att det är här jag hör hemma är också väldigt, väldigt trevligt. Ludvika är bra, men när man varit där i fyra dagar inser man hur litet det egentligen är.

Anonymitet är ett begrepp som inte finns, att inte tala dalmål är dödligt och att klä sig fel är direkt skadligt. Alla har varit med alla, och några har spöat de flesta. Utgångsalternativen, med de ständiga besökarna gör att de flesta personerna mer framstår som interiör än faktiska individer. Att man sedan betalar 80kr inträde för hela spektaklet, och femtiofem (55!) kronor för en stork stark, minskar ju inte direkt viljan av att vomera ut resten av sin galla över staden.

Jag är väldigt tacksam över att ha fått växa upp i en liten stad, att jag haft möjligheten att fnatta runt i skogen och liknande, men inser mer och mer för varje gång jag är där hur avslutat kapitlet verkligen är. Dock kommer hatkärleken alltid finnas kvar där, det finns en charm i att supa ner sig rejält, för att överhuvudtaget vilja gå på krogen, och sedan diskutera allt som hände, under bakfyllepizzan dagen efter. Och känslan av att känna sig riktigt, riktigt omtyckt och saknad när man kommer dit är oslagbar för en egoist som jag.