En skyddad verkstad för meningslöshet

Var på Liseberg i dag för tredje gången på tre dagar. Jag har köpt ett "Guldpass", (gratis inträde och fria åk hela säsongen), och då är det ju dumt att inte utnyttja det.

Ringde sedan min pappa och berättade om vad som händer i mitt liv just nu. Jag frågade om han mindes vårt besök på Liseberg, då, någon gång under sent nittiotal, när jag och brorsan fortfarande var små och allt var perfekt.

Glädjen i pappas röst när jag frågade var obeskrivlig, han sade att han nyligen kikat på kortet av oss när vi åkte Uppskjutet, och vi pratade om hur spännande vi då tyckte att det var. Hur kul det vr att kivas med mamma som inte vågade åka, men att samtidigt göra det med glimten i ögat.

När man ser bilderna på oss tre från den tiden; jag, pappa och brorsan, så ser man något obeskrivligt, en abstrakt kedja som länkade oss tillsammans, och inget som kunde ta det ifrån oss. Ett lag. Ett brödraskap. En union. En trio, med något obeskrivligt, något som ingenting skulle stå i vägen för.

Idag är unionen så gott som upplöst, och jag saknar den något oerhört. Kanske, med betoning på kanske är vi dock på väg att närma oss något igen. Frågan är egentligen - vad var det som hände?