En skyddad verkstad för meningslöshet

Jag saknar Johan. Jag saknar Johan så fruktansvärt jävla mycket. För varje dag som går, saknar jag honom mer. Jag inser hur bra allting faktiskt var, vilket fruktansvärt roligt liv vi levde under ett år. Den bästa perioden i mitt liv. Perioden då vi nästan växte ihop, blev en enighet, skapade ett broderskaå, skaffade en odödlig relation. Så nära som vi var, så nära har jag aldrig varit någon. Jag saknar att avståndet, att ha honom 20 trappsteg ovanför mig. Jag saknar att kunna sträcka ut mitt huvud genom fönstret, skrika "Johan!" och se hans lurviga kalufs sticka ut fem meter högre upp. Jag saknar att varje dag slippa laga mat ensam. Jag saknar att storhandla på Willys och Ica Maxi. Jag saknar våra bråk om vad som behövdes till vår matlaning, vad vi skulle äta, vem som skulle diska vad. Jag saknar till och med vårt oändliga kivande dygnet runt. Det låg ju trots allt kärlek bakom allting. Jag saknar våra filmkvällar. Jag saknar våra TV-spelsstunder. Jag saknar fenomenet "jag kommer ner" och 10 sekunder senare ha honom i min lägenhet. Jag saknar våra oändliga msn-konversationer genom nätterna, trots det minimala avståndet mellan oss. Jag saknar våra promenader hem från krogen. Jag saknar att alltid ha någon att fråga om råd. Men mest, mest av allt, saknar jag dig Johan. Kom tillbaka. Nu. Det är inte roligt längre.