Håkan

Håkan Hellström spelar på Liseberg ikväll, klockan åtta.

Jag har vetat om detta ett tag, men inte känt något direkt sug. Idag tänker jag att om jag lyssnar mycket idag, så blir jag nog sugen. Lägger in alla Håkan-låtar jag har på datorn i playlisten och tänker; nu ska det peppas!

Börjar med "Känn ingen sorg för mig Göteborg"-skivan. Låtarna spelas och passerar förbi, in genom ena örat och ut genom andra, en efter en. Inte ens "Vi två, 17 år", eller "Nu kan du få mig så lätt" reagerar jag på. Sätter igång andra skivan, "Det är så jag säger det". Repris från första skivan, allt passerar obemärkt förbi. Märker inte ens vad jag just lyssnat på. Blir varken glad eller ledsen. Något är fel. Inte ens det ananrs så berörande titelspåret "Det är så jag säger det" river upp en reaktion i mig. Inget biter längre. Håkan berör mig inte längre. Undrar om det är positivt eller negativt? Hoppar över EP:n, samt tredje och fjärde skivan. De har ju ändå aldrig varit något att hurra för.

Slår istället på "Silent Alarm" med Bloc Party, och inser att det är så här musik skall låta. Ikväll är det fest! Ses vi på The eye?

Kommentarer
Postat av: sofia

Hej Magnus, hej hej hej. Jag hoppas allt är bra med dig? Det är det nog väl.. va? Jag ville inte säga annat än hej egentligen.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback