Om saker man inte får prata om, och avsaknaden av rätten att vara ledsen. Eller för att vara mer klyschig: Boys don't cry
I lördags blev jag frånåkt av mina vänner. De sprang ifrån mig från förfesten och hoppade på en spårvagn.
Kvar blev jag. Ensam.
Jag blev väldigt ledsen.
Efter att ha ringt dem två gånger, väntade de till slut. Då var de arga, för att jag var ledsen.
För de menade inget illa.
Knepigt.
Kvar blev jag. Ensam.
Jag blev väldigt ledsen.
Efter att ha ringt dem två gånger, väntade de till slut. Då var de arga, för att jag var ledsen.
För de menade inget illa.
Knepigt.
Kommentarer
Postat av: Johan
Nu vet jag inte hur faktafyllt det här inlägget var... Men objektivitet är svårt.
Trackback