Om saker som blir extra roliga just för att man inte får skratta åt dem
Kom nyss hem från en sejour i förorten.
På min hållplats (kapellplatsen) er jag plötsligt ryggtavlan på en person jag känner igen. Vi läste en termin tillsammans.
Sömngångaren, brukar jag kalla honom i mitt huvud. Han rör sig framåt på ett väldigt underligt sätt. Likt en sengångare.
Nåväl, det som är roligt med den här personen är att han har narkolepsi.
På riktigt. Grav narkolepsi. Han kunde somna lite här och var. Exempelvis på typ varje föreläsning.
Och jag kan inte sluta fnissa åt det. Är jag ond?
På min hållplats (kapellplatsen) er jag plötsligt ryggtavlan på en person jag känner igen. Vi läste en termin tillsammans.
Sömngångaren, brukar jag kalla honom i mitt huvud. Han rör sig framåt på ett väldigt underligt sätt. Likt en sengångare.
Nåväl, det som är roligt med den här personen är att han har narkolepsi.
På riktigt. Grav narkolepsi. Han kunde somna lite här och var. Exempelvis på typ varje föreläsning.
Och jag kan inte sluta fnissa åt det. Är jag ond?
Kommentarer
Trackback