Om vad man kan lära sig i böcker
Jag läser just nu boken "Svensk Maffia", vilken bitvis är ganska intressant.
Idag har jag till exempel lärt mig att tre av Jugoslaverna som figurerar friskt i dansk gangsterfilm (exempelvis de eminenta verken Pusher och I Kina käkar de hundar) faktiskt är kriminella på riktigt och enbart haft filmerna som sin hobby. Dessa tre skall bland annat ha gripits i Sverige vid ett indrivningsförsök, då knivar och annat smått och gott påträffades.
En enkel slutsats är ju då att mot den här bakgrunden (att de som spelar kriminella faktiskt ÄR kriminella, och ganska tungt sådana t.o.m.) så ter det sig inte särskilt konstigt att karaktärerna känns verklighetstrogna och skrämmande. Det känns ju snarare väldigt logiskt. Ett klokt drag av de danska regissörerna.
Snabbt kan man dock inse att detta inte är universellt; att kriminella inte alltid blir speciellt skräckinjagande på film bara för att de är kriminella i verkliga livet. Det svenska snedsteget Sökarna innehöll ju faktiskt också många kriminella (Liam Norberg är till exempel dömd ett par gånger), och skall även enligt uppgift ha finansierats genom rån och diverse andra olagligheter. Sökarna är dock inte bra någonstans. Den som sett filmen förstår förmodligen vad jag talar om.
Alltså måste det vara något annat som danskarna gör för att få så trovärdig och rå stämning i sina filmer. Jag kan inte sätta fingret på vad (förutom de ständigt simpla kulisserna) det är.
Men jag jobbar på det.
Det om det.
Kommentarer
Postat av: Korvar Särström
Har bara sett Pusher-trilogin än så länge men av vad jag kan se så tycker jag det verkar som att danskarna inte har några "gränser" i sitt filmskapande, iaf inte Winding Refn. Inget är för fult eller rått för att visas på film. Tror svenska filmindustrin fortfarande är lite för försiktig, för sitt eget bästa.
Trackback