En skyddad verkstad för meningslöshet

Ibland svänger man förbi sin lokala mataffär på en promenad för att köpa det nödvändigaste. I mitt fall heter affären Coop Konsum, och idag passade jag på att jäkta in på affären för att köpa några potatisar och lite mjölk, när jag ändå hade vägarna förbi.
    Till saken hör att det på det lilla Coop Konsum vid Landala torg ofta är väldigt mycket folk mellan timmarna 16-20 och att man egentligen bör undvika att gå in där då eftersom det ofta är minst tio minuters kö. Så även idag. Undertecknad hade emellertid inte bråttom till något och strundade helt sonika i detta faktum.
    Sagt och gjort, börjar jag pinna bort mot grönsakerna, rafsar ihop några potatiar i en liten potatispåse och för att sedan ila vidare mot mjölkdisken. Greppar hastigt en lättmjölk och tar sikte på kassan.
    Som vanligt är de tre kassorna fulla med studenter, pensionärer och medelålders pappor. Jag väljer mittkön. Uppskattningsvis 8 personer framför mig.
    Pensionären framför mig ältar högljutt och länge om någon limpa som tydligen är två kronor dyrare i kassan än på skylten.
    Kön växer sig lång. Väldigt lång. Jag tänker att jag minsann skall skynda mig så att de andra inte behöver vänta så länge.
    Jag applicerar mina varor på bandet och tar en kundpinne i min hand.
    Då sker det.
    Först förstår jag inte vad som hänt.
    Sedan går det upp för mig.
    Herre-min-jävla-Gud och Jesus-fucking-christ.
    Jag inser vad jag just gjort.
    Kundpinnen jag greppat, har jag kastat upp i luften, för att låta den göra några saltomortaler innan jag fångar den i handen igen.
    Inte en, inte två - utan tre gånger fick pinnen volta innan jag slutligen fångade pinnen igen för att lägga den på bandet. Inte nog med det - jag var ytterst nära att tappa pinnen i golvet också. Precis på samma sätt som random bartender som blandar drinkar i en sunkig bar.
    Jag har alltså stylat med en kundpinne, ensam på Konsum - i en kö med en skock människor som undrar när jag är klar.
    Jag vänder mig lite lätt om för att se om någon noterat vad jag just gjort.
    Och det hade de, jävlar i mig.
    Jag möts av ett hav med blickar som fullkomligt skriker av skepsis.
    Från andra hållet hör jag kassörskan säga att det blir sjutton kronor. Jag räcker henne hastigt en tjuga, mumlar "behåll växeln", fångar snabbt upp mina varor och går med raska steg mot utgången.
    Bakom mig hör jag kassörskan ropa att hon inte får ta emot dricks, men är redan halvvägs ut genom svängdörren.
    Jag vänder mig inte om.