En skyddad verkstad för meningslöshet

Hittills har jag inte tyckt att det här med Anders Göthberg berört alls på något sätt. Reinholdzon Belfrages krönika var förvisso fin, men den människan kommer ju aldrig kunna väcka varma känslor hos någon. Och (vissa) fans som låtsas vara ledsna känns ju inte heller så rörande. Personer som skriver "RIP" hit och dit utan att egentligen bry sig är vidrigt. Men det är ju en annan historia.

Först idag blev jag riktigt tagen av det hela. Det var när jag läste det här.

Varför vet jag inte riktigt. Tror det är den där chatten.

Så funkar jag. Ni då?