En skyddad verkstad för meningslöshet

När det kommer till pasta så finns ju lite olika alternativ. Förvisso är det väl samma skrot och korn (mjöl och vatten) i alla sorterna, men det är ändå ett viktigt val man gör där. Och det är inte helt lätt.

Valmöjligheterna är ju i det närmaste oändliga.

Först och främst: fullkorn eller vanlig? Kanske handlar det om livsstil. Kanske handlar det om intelligens. Kanske handlar det om att vara känslig för energiintag. Själv föredrar jag i de flesta fall fullkorn nu för tiden, vilket ju kan ses som en chock (PASTACHOCK!) med tanke på tidigare utlåtanden för undertecknad. Men det handlar helt enkelt om att jag blir jävligt dåsig av för mycket vit (fast den är ju gul) pasta. Det om det.

När man då bestämt sig för första variabeln så är man ändå inte långt på vägen mot sin måltid. Nej, här måste man bestämma vilken storlek man önskar på pastan. Det vill säga, ska den vara av spaghettifamiljen eller av minipastafamiljen?

Väljer man då spaghettifamiljen, vilken jag anser gör sig bäst till såser och grytor så tornar nya val upp sig. Ska den vara färsk eller torr? Färsk är såklart mycket godare. Men så inåt helvete mycket dyrare. Nåväl. Ska man då ha vanlig spaghetti (rund och smal), tagliatelle (platt) eller pappardelle (platt och bred)?

Ja, det är en bra fråga. Spaghettin är så sjukt tråkig (men billig). Tagliatellen är god och medeldyr. Pappardellen är mest intressant i sitt format. Månne något för dyr, men ett klart intressant alternativ. Pappardellen ger ett behagligt tuggmotstånd. Den är god att äta och trevlig att titta på. Den ljuvliga pappardellen går här ut som segrare.

Men, om man nu väljer minipastafamiljen, då finns ju de mest konstiga val. Penne eller skruvar är enkla, men något tråkiga alternativ. Fjärilar är lite lustiga, men säljs typ bara av Barilla och det har studenten inte råd med. Vidrigast är snabbmakaroner. Bläh.  Gnocchi är roligt, för i den fastnar rolig sås. Problemet är ju bara att sås äts med pasta från spaghettifamiljen. Minipastan äts till köttbullar. Eller falukorv. Tråkigt var ordet.

Utanför dessa ramar faller den absolut bästa pastasorten. LASAGNEPLATTAN! Lasagneplattan är det kompletta alternativet. Du kan skära din egen pappardelle till ett lägre pris och du kan säkert stympa upp den i småbitar om du ska äta köttbullar. Ellerså äter du den precis som den är. I en lasagne. Med lite delikat bechamel, så den blir sådär perfekt lagom mjuk. Och sen är det bara att äta. Tugga efter tugga. Tallrik efter tallrik. Och det känns så bra.

Lasagneplattan är utan tvekan pastafamiljens konung. Den förtjänar en bättre plats - både i pastahyllan och i mänsklighetens karga hjärta.