En skyddad verkstad för meningslöshet

Är inte schemalagd på ett tag. Såg Debatt med Janne Josefsson imorse. Det handlade om glesbygdens vara eller inte vara, och var väl i sig inte särskilt intressant. När de presenterade ämnet så spelades Ulf Lundells "Öppna Landskapat".

Och det var ju inte helt strålande.

För nu har den där förbenade låten - som jag i och för sig tycker är ganska trevlig - etsat sig fast på både hjärna, näthinna och stämband. Och när jag är hemma för mig själv gillar jag att sjunga. Högt. Väldigt högt.

Tyvärr är det dock så illa att inte hela låten, eller ens partier av den, fastnat. Nej, det är just en speciell rad. Som egentligen är helt utan värde.

"Där bränner jag mitt brännvin själv"

Så sjunger jag. Bara det. "Där bränner jag mitt brännvin själv". Punkt. Högt och ljudligt. Sen är jag tyst ett par sekunder. Sen vrålar jag ut igen. Försöker göra det i en annan ton. Problemet är att jag rent praktiskt inte vet hur jag byter ton med min röst, så jag tror nog inte det blir någon skillnad. För min del var det väl skitsamma.

Jag gör en kopp kaffe, tar en klunk. Sjunger igen på min lilla rad. Hör hur det bankar i väggen och jag kommer på mig själv. Grannarna har förmodligen redan tappat hoppet om mig och att jag inte blir vräkt är kanske ett mindre under.

Jag ställer mig och diskar i hopp om att diskljudet ska dämpa mina vrål lite. Ändå ekar det snart i hela lägenheten:

Där bräääänner jag mitt bräääääännvin själv