En skyddad verkstad för meningslöshet

Vaknar klockan två med en bultande huvudvärk. Helgens festligheter är över och snart tar en ny arbetsvecka vid. Jag går ner i köket och möts av pappa, som städar efter gårdagens kalas. Han kramar om mig och tackar mig så mycket för igår. Jag kramar tillbaka och förklarar att det är jag som ska tacka.

Sätter mig ner med en kopp kaffe och tårtrester, och diskuterar lite med mamma om resten av sommaren. Vi konstaterar att vi snart ses igen. Tiden rinner iväg och jag inser att jag måste ta en snabb dusch om jag ska hinna med tåget. Får skjuts ner till stationen, där jag ska påbörja resan. En oändlig resa. En resa i ensamhetens tecken.

Tåget är fulproppat av en blandning med Peace and Love-besökare med 50kg packning var, gamla tanter som klagar på hur mycket folk det är, samt övriga dalmasidioter. jag får plats mellan två vagnar, där jag får trängas med två kopparbergskillar, som vilt diskuterar hur fulla de var under gårdagen. Jag läser klart en bok som skildrar fotbollsvåld, men inser att den inte var så bra. Lyssnar sedan på My Favorite tills jag äntligen kommer fram till Örebro C.

I Örebro är det, som alltid lite mer än en timmes väntan tills tåget mot Göteborg kommer. Fy fan, tänker jag. Går in på pressbyrån, köper en french hot dog, en kaffe, aftonbladet och tar ut 500 kr. Går till vänthallen, småäter lite på det nyinköpta men märker att allt smakar skit. Slänger alltihopa, kollar på klockan och upptäcker att det fortfarande är 55 minuter kvar tills tåget går. Fy fan.

Känner mig utstirrad, där jag sitter i väntrummet med mitt obehagliga utseende och bestämmer mig för att gå  ut på perrongen, där solen fortfarande ligger på rätt hårt. Ringer till Calle, som är på väg hem från Stockholm, men dålig mottagning stör vårt samtal. Ringer HP en sväng som berättar om gårdagens bravader. Fortfarande 30 minuter kvar tills tåget går. Slår igång iPoden igen, och försöker att drömma mig bort från lukten av alla äckliga festivalare, som sitter i grupperingar runtom mig.

Sätter mig i vagn 16, som jag läst är en obokad vagn. Frågar en herre om platsen brevid honom är ledig, han slår upp ögonen och verkar livrädd när han ser mig. Han säger att han ska av på nästa station och springer därifrån. I ögonvrån ser jag honom sätta sig på en annan plats. Tar av mig kavajen, och öppnar min nya bok; "Med uppenbar känsla för stil" av Stephan Mendel-Enk. Ser mig om lite och upptäcker ett bekant ansikte. En kompis till min före detta flickvän. Gömmer mig så att hon inte ser mig. Vågar inte heja, tänk om hon inte skulle känna igen mig?

Rullar vidare, och läser sida efter sida i boken. Är uttråkad som aldrig förr. Skickar iväg en bunt sms i hopp om att bli road. Endast ett fåtal svarar. Köper mig en svindyr macka och kaffe, som smakar sådär. Läser några sidor till. Försöker sova lite, men ångesten är för stark. Vill inte åka hem, vill inte jobba. Vill bara ta det lugnt och hänga med personerna jag tycker om. Funderar på om helvetet kommer torna upp sig på Göteborgs central.

Funderar på vilka som tänker på mig, när jag sitter där i min ensamhet, på ett tåg, på en ensam resa mot helvetet. Känner mig ensam som aldrig förr. Får blandade känslor, vill kräkas samtidigt som jag bara vill gråta och skrika. Tänker på min framtid, och blir rädd. Försöker bli lugnad av James Bradfields vackra stämma, men ingenting biter. Detta är den värsta tågresan i mitt liv. Upptäcker att jag läst ut halva boken. Ser på klockan, inser att det fortfarande är två timmar kvar. Resan har bara börjat.